Nyheten om att Raduan Al-Khadouja, som går första året på teaterlinjen, hotas av utvisning till Ukraina har förmodligen inte undgått någon här på Kulturama. Häromdagen publicerade Kulturkrock ett reportage där vi fick möta hans vänner Camila Masi, och Amina Watz, och flickvännen Kajsa Häggqvist, vilket du kan hitta här. På fredagen mötte jag och Nora upp Amina och Raduan under lunchrasten för att låta honom berätta själv om vad som pågår, och vad han själv tänker om det. Vi gick upp till sjuan efter att vi hämtat vår lunch och möts av Raduan och hans vänner som sitter vid ett bord och äter. När han får syn på oss vinkar han glatt, och vi går till ett klassrum där vi sätter oss ned och börjar prata.

Raduan är väldigt glad och sprallig, och när han pratar om teater får han en speciell blick i ögonen. En blick som verkligen visar hans passion och vilja att kunna hålla på med teater. När han kom till Sverige för ungefär ett år sedan fick han gå i grundskolan i fyra månader för att lära sig svenska, och han kom in på Kulturama enbart utifrån sitt antagningsprov, vilket gick ut på att skådespelaren skulle framföra en monolog. Redan när han var sex år gammal började han med teater. Eftersom hans mamma var skådespelerska när hon var i samma ålder som Raduan så kändes det naturligt för honom att prova på det, och han tyckte det var kul och fortsatte. När vi frågar honom om han skulle kunna fortsätta med teater även om han blev utvisad försvinner den speciella, glädjefyllda blicken.

”Nej,” svarar han kort. ”Nej jag tror inte det. Kanske om flera år… fyra, fem år. Då kan jag fortsätta men inte i Ukraina,” fortsätter han.

Idag har Raduan fått tre avslag från migrationsverket. Han hotas att utvisas till Ukraina eftersom han föddes där, och bodde där några år som barn. Enligt migrationsverket har Raduan dubbelt medborgarskap i Ukraina och Syrien, och kan därför bo i Ukraina. Någonting som enligt honom själv inte stämmer.

”Jag vet inte varför dom vill att jag ska till Ukraina. Jag har inte medborgarskap där. Dom tror att jag har det, men jag har inte det,” berättar han. ”Jag har ingen i Ukraina. Ingen släkt. Ingen. Jag känner ingen, jag vet inget om Ukraina.”

Raduans pappa bor här i Sverige, och hans mamma i Turkiet. Han har kvar en del avlägsna släktingar i Syrien, men bortsett från det har han hela sitt liv i Sverige.

Raduan2Kriget i Syrien, vilket har pågått sedan 2011, gör att Syrien i princip är obeboeligt, och Raduan tog sig till Sverige eftersom hans faster hade bott här under ett par år och han hade hört goda saker om framförallt svensk utbildning.”Jag älskar Sverige,” säger han med ett drömmande leende. ”Det är här jag hittat riktiga vänner,” fortsätter han, och ger Amina, som sitter bredvid honom, en kärleksfull blick. ”Jag har underbara vänner, och vet inte hur jag ska tacka dom för allt dom gör.”

När vi frågar honom om det finns någonting som andra människor kan göra för att hjälpa till skrattar han och säger ”Gör som mina vänner!”

Amina flikar in och säger att de kan gå på demonstrationerna, och skriva på namninsamlingen för att hjälpa. Allt som visar engagemang, säger hon. Hon berättar även att Raduans namninsamling är en av mest framåtgående på namninsamling.se.

”Jag har så mycket känslor,” säger Raduan när vi frågar om hur han känner om att människor är så engagerade i hans ärende.

”Kan du berätta dem?” ber jag honom.

”Nej… Jag kan inte. Det finns inga ord.”

”Är det bra känslor?” frågar Nora.

”Ja. Det finns bra, och jättebra känslor. Dom här är jättebra.”

Trots det jobbiga samtalsämnet var stämningen på topp nästan hela tiden. Både Raduan och Amina skämtade och skojade hela tiden, och när vi skulle ta bilder poserade de vilt för bilderna och ställde verkligen till en föreställning. Man såg på dem att vänskapen de hade verkligen var speciell. Trots att de inte har känt varandra så länge har de verkligen funnit någonting i varandra som de förmodligen aldrig kommer att hitta i någon annan.

Namninsamlingen kan du skriva på här.


Mee Lindberg

En relativt pretentiös förstaårselev (foto), som siktar på att arbeta som skribent på Times inom tjugo år. Alternativt att frilansa som fotograf och/eller journalist.

All author posts