Text och bild: Zara Andersson

”Veganer äter väl bara sallad” känns som ett oerhört uttjatat uttryck år tvåtusennittion, nästan så till den grad att det borde ha dött ut för längesedan. Dessvärre är det något jag ofta får höra talas om och strida emot, trots att jag varken är vegan eller bara äter sallad. Det finns säkert de situationer där det underlättar att sätta en etikett på sig själv och sina kostvanor, eller där det helt enkelt har blivit en del av en persons identitet. Missförstå mig rätt, jag uppskattar er hardcore-veganer som tar kampen stenhårt – ni är urgrymma! Jag är bara så oerhört trött på allt fördömande och alla förhastade slutsatser, i bägge riktningar. Köttätare tittar snett på alla som i någon mån utesluter animaliska produkter från sin vardag och den motsatta sidan stirrar storögt på dem som genom små, små steg försöker att utforska vilka växtbaserade alternativ som kan passa dem. Inte nog med att vi redan lever i ett samhälle där det anses skamligt att äta sig mätt, nu ska dessutom de små försök vi gör till att faktiskt skapa en framtid smutskastas som ”inte tillräckliga”.

Nej det må hända att drastiska åtgärder är det enda som kommer att kunna rädda oss, men alla måste vi få börja vår förändring någonstans. Jag kommer själv ihåg hur trixigt det var i början när jag ville äta mer vegetarisk mat, inte minst eftersom jag bodde hemma och var uppvuxen på svensk husmanskost, med andra ord kött och potatis. Därtill hade min mamma alla känselspröt utåt och här larmade det rött lång väg, varför vill du utesluta något ur din kost? Jag vet att hon bara ville mitt bästa för i alla fall är inte att vilja sluta äta kött något som man gör för djuren eller miljön, det kan lika gärna vara en ursäkt för att slippa fylla kroppen med viktiga näringsämnen. Med det i åtanke tycker jag ändå att det idag, när vi trots allt hela tiden matas med vilken enormt negativ påverkan på främst vårt klimat som köttindustrin har, är sorgligt att man ska behöva befoga sitt uteslutande av animalier med starkare argument än vad som behövs för att driva igenom ett lagförslag.

Jag vill inte säga att det är rätt eller fel av någon att äta en kost som är baserad på det eller det, men det finns tydliga fakta som talar på åt vilken riktning vi bör styra vår kosa. Däremot tycker jag att gemene mans kosthållning bör vara dennes ensak, såvida den personen inte har bett dig om ditt tyckande. Det finns säkert de situationer där det underlättar att sätta en etikett på sig själv och sina kostvanor, men jag väljer att inte sätta mig själv i fack. Jag vill inte sätta en etikett på mitt ätande, dels för att därigenom undfly omgivningens granskningar och dels för att jag faktiskt vill kunna skapa en balans. Mat och synen på vad som är sunt och inte är komplicerat i dagens samhälle, vi undkommer inte det. För att inte spä på den stressen, varken hos mig själv eller andra, väljer jag att låta bli stämpeln och försöker att, så gott som det går, lyssna på min kropp. Vad vill den ha? Hur kan vi, den och jag, tillsammans skapa harmoni och välmående? Att vi mår bra, i och med oss själva, är trots allt det viktigaste. För utan välmåendet kommer vi ändå aldrig att kunna rädda världen.