Författare Tim Blommé FM2

Redigerat av Spiridoula Vassiliou

 

Kan vi hitta lycka om vi väljer medelvägen?

Att analysera skillnaden mellan rätt och fel är en fråga som sysselsätter filosofer i alla tider. De klassiska filosoferna undersöker bl.a. frågor om hur individer bör bete sig, hur ett politiskt system bör fungera och vad är poängen med att åtskilja på rätt och fel. Antika grekernas filosofer hade alla unika perspektiv och insikter trots att de oftast följde samma lärare, Sokrates (ca 469-399 f.v.t) som lärde Platon (ca 427-347 f.v.t), och Aristoteles (384-322 f.v.t) som inspirerades av Platon. Alla dessa tre filosofer har genom historien blivit både hyllade och kritiserade av eftervärldens politiker och filosofer, som uttryckte egna uppfattningar om deras kvarlevor, deras verk.

 

Platon beskriver t. ex. i hans verk Staten hur han anser att en rättsstat bör fungera; ett system där befolkningen delas efter förmåga och talang i tre grupper: de måttfulla som är civila producenter, de tappra som är stadens/statens beskyddare och de rättrådiga de som styr och stiftar lagar. Alla de tre grupperna har nämligen del i det godas idé, bär på sin dygd och ska efter bästa förmåga utföra det eftersträvansvärda i stadens/statens tjänst, som inkluderar alla.

 

Platons verk Staten har genom historien både ansetts som inspirationskälla till vänsterns uppkomst, marxismen, och högers politiska grupper. (Hegel kunde sin Platon och Marx kunde sin Hegel). Frågan om hur Platon skulle se på dessa gruppers användande av hans idéer kan dock diskuteras. Men den lämnar vi till en annan essä.

 

Platons lärling, efterträdare och kritiker Aristoteles, gav sig på idén om rätt och fel i sitt verk Nikomakiska etiken. Aristoteles kan ses som mer positiv än Platon, mindre kontroll över människor, mer frihet till individen, han ansåg att varje varelse eftersträvar efter något som ger dem energi, från detta ansåg han att människans mål är känslan till lycka. ”Allt hon gör nämligen gör hon för att uppnå det högsta goda”. Detta kan hon dock bara uppnå som Zoon Theoretiko; en teoretisk varelse däri potential till lycka finns.

 

Aristoteles utvecklade vidare i sitt verk Nikomakiska etiken “dygdteorin” vars poäng är att analysera hur en individ bör bete sig i olika komplexa situationer, men istället för att bedöma individens värde på individuella handlingar baserar Aristoteles individens värde på övergripande situationer där individen kan behöva kompensera genom att ta en “medelväg”, t.ex., “Den som hyser alltför stor tillförsikt och saknar tillförsikt är feg”. En parafras till detta kan vara att den som ljuger om att utstråla tillit och hopp, ljuger för sig själv och för andra. Så istället för att peka på en situation och säga hur alla ska bete sig väljer Aristoteles att analysera människans natur och gör en poäng i att uppmuntra de karaktärsdrag som är värda att sträva efter.

 

Allt detta ger mer nyans än många av dåtidens filosofer som sökte en absolut sanning, men det betyder inte att Aristoteles inte trodde på rätt och fel, men från hans dygder kan vi uppfatta att bara för att sanningen/uppfattning är subjektiv betyder det inte att sanningen ej existerar. Vem vill inte vara lycklig till exempel? Men vad som gör en lycklig kan ju variera. Det kan vi alla hålla med om. Aristoteles tar i Nikomakiska etiken upp perspektivet från den “skadeglade”, individen som får lycka från lidandet av de omkring honom.

 

Aristoteles fördjupar sig i det här problemet längre fram i verket och han erkänner det själv, att de kräver extra tillförsikt. “Om dessa saker kommer ges lägligt diskussionstillfälle i ett annat sammanhang”. Det kan uppfattas som att Aristoteles här ger upp på diskussionen eftersom han inte har absoluta svar, alternativt så vet han att de kritiker som inte gillar hans ej kompletta svar och nyanserade analys på rätt och fel kommer förr eller senare dyka upp, det är då han kan motsäga dem antagligen.

 

Men varför bör vi lära oss något från Aristoteles? Bara för att det är naturligt för oss att söka dessa “goda” egenskaper genom att vara en bra människa, varför bör vi göra det? Svaret har att gör med vår natur, och vad som är naturligt för oss är att vilja ha långvarig lycka. Aristoteles tar upp i sin dygdetik hur i slutändan kommer “den fåfänge”, “den fega” och “den skadeglada” missta sin lycka. “Smickraren”, t.ex., som bara är trevlig mot folk för att få något tillbaka kommer inte uppleva den genuina långvariga, medelvägen, som Aristoteles beskriver som vänskapens lycka är.

 

Frågan om människor finner lycka i att följa Aristoteles regler kan diskuteras, men det finns en sån mängd nyanser inom medelvägarna att alla kan hitta nått som de kan adaptera till sitt liv. Men en sak kan man hålla med honom om; vi måste öva oss till att kunna skilja på vad som är rätt och fel, liksom en läkare måste öva sig för att kunna bota sjuka.

 

Källor: http://lenasj.weebly.com/uploads/8/7/0/0/87001426/dygdetik-texter.pdf

Sidor: 90ff, översättning av Aristoteles dygdetik i Filosofis värld, Martin Levander, Jan-erik Westman, Eskilstuna 2002

Sidor: 170ff, Inkluderar historia om de tre filosofer nämnda i texten (Sokrates, Platon och Aristoteles) samt deras filosofiska grunder i Filosofi,. Ingen lär utan en aktivitet Martin Levander, Jan-erik Westman, Kina 2011.