Den 6 april 1996 föddes en liten flicka. Hon har blont hår och grön-bruna ögon och får namnet Ida. Flickan växer upp till en ung kvinna som varje dag kan möta sin död.

Jag kan inte säga att jag minns första gången som jag träffade henne, heller inte hur vi kom att bli vänner. Jag kan heller inte påstå att det skulle vara av större vikt. Ida Laitila Raftewold är en student vid Kulturama gymnasium årskurs 3 i teaterutbildningen och hon har blivit en nära vän till mig under de tre år vi gått i samma klass. Därför vet jag också hur mycket hon missat och forfarande missar på grund av sin astma och parfymallergi. Trots parfymförbudet på skolan missar hon lektioner, vilket påverkar hennes insats i skolan.

Våren 2013 gick vi första året på gymnasiet. Det var en solig vår morgon och alla ettor skulle till Åsö gymnasium för att skriva svenska nationella. Ida och jag hade bestämt att vi skulle träffas utanför medborgarplatsens tunnelbana och jag och två andra av mina vänner stod och väntade på henne. Ida’s tunnelbana var sen och vi sa att vi skulle vänta en minut till innan vi skulle gå, då vi inte kunde komma sent. När minuten var ute gick vi. Vi gick så snabb vi kunde och vi var nästan framme när jag fick samtalet. Min mobil började vibrera och jag saktade in när jag såg att det var Ida. Jag gestikulerade till de andra att de skulle gå utan mig innan jag svarade.

– Hej, hur långt har du kommit? frågade jag ganska glatt och vände mig om för att se om jag kunde se henne. Jag minns inte hennes exakta ord men det var något i stil med Astmaanfall. Genast började paniken gro i magen på mig och jag började med snabba steg gå tillbaka.

– Jag kommer. Jag avslutade inte samtalet medan jag började jogga utmed vägen och jag kunde höra att hon hade svårt att andas. När jag fick syn på henne en bit längre fram ökade jag takten lite till. Hon satt utanför en dörr på en liten trappa och jag satte mig ned bredvid henne samtidigt som jag la på telefonen. Skakigt och hackigt instruerade hon mig att hon behövde pillerna. Två gånger tidigare under året hade hon behövt de så jag visste ungefär vad jag behövde göra. Snabbt tömde jag ut större delen av min vattenflaska innan jag stoppade i tabletterna och skakade om. Medan hon drack ringde jag hennes pojkvän Oliver som var vid Åsö gymnasium men jag kunde först inte få tag i honom. Efter flertalet försök lyckades jag tillslut och jag lämnade Ida i hans vård innan jag gick tillbaka. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig under det provet, varken Ida eller Oliver dök upp. Senare fick jag veta att de hade åkt in till södersjukhuset. Ida var förkyld den morgonen och kände inte doften av parfymen i tunnelbanevagnen som triggade anfallet.

Fredagen den 13:e februari träffades vi för att prata om hennes astma, nästan två år senare.

När jag kommer upp till 7:e våningen på kulturama gymnasium hittar jag Ida spela kort med några av hennes vänner från film och musikproduktion årskurs 3. Jag sätter mig ner i soffan bredvid henne medan de avslutar spelet. Jag ser mig omkring, de blå väggarna som för mig har kommit att representera våningen är något slitna. Utanför fönstret snöar det lätt och jag hör hur några elever vid ett annat bord klagar över att vintern vägrar ta slut. Själv ler jag, snö är någonting förtrollande och magiskt för mig och jag är bara glad att den inte tagit slut än. De avslutar spelet och jag vänder mig till Ida, fortfarande med ett litet leende på läpparna. Hon har på sig ett par lila strumpyxor med mönster på, till det har hon en lång vit tröja. På fötterna bär hon sina vita, om ändå något smutsiga av storstadsvintern, vinterskor. Jag inleder samtalet med frågan om hur gammal hon var när hon fick reda på att hon hade astma.

– När jag fick redan på det är en helt annan sak än när jag fick astma. Jag fick mitt första astma anfall när jag var tre, då märkte man att jag hade astma. Så jag var inte medveten om att jag hade astma förrän jag var typ fyra. Eftersom att när man är tre är man inte medveten om det, men jag har minnen från när jag var fyra, jag var tvungen att ta medicin hela tiden. Men enligt mig har jag gjort det i hela mitt liv. Hon pillar lite på hisskortet som hon håller i handen medan hon pratar. Jag ler lite innan jag fortsätter med min nästa fråga, ”vad tycker du har varit jobbigast att missa på grund av ett astmaanfall?” Ida ger ifrån sig en djup suck.

– Alla idrottslektioner, alla jävla lektioner. Hon skrattar lite och drar i bandet som sitter fast vid hisskortets ena hörn innan hon fortsätter.

– Mestadels lektioner. Sen tycker jag det är jobbigt när man får missa typ små kaninungar och kattungar för att jag är allergisk mot de och så får jag astma utav de. För jag har ju allergiastma också och inte bara ansträngnings-astma. Så när jag var liten fick jag inte gosa med kaninungar och jag menar vem vill inte gosa med kaninungar? Så, ja det var jobbigt alla de dära sociala grejerna som jag inte kunde göra. Hennes röst går upp lite i slutet av ordet kaninungar och jag kan se att hon är lite upprörd. Jag nickar och känner mig lite frustrerad över att det behöver vara så.

– Parfymallergin upptäckte jag inte förrän i högstadiet då folk faktiskt började använda parfym men i lågstadiet, mellanstadiet var det ingen som använde det. Men jag har alltid varit allergisk mot pälsdjur och pollen och alltid fått ta en massa mediciner överallt. Sen så har jag haft ansträngnings-astma vilket gör att jag inte kan springa långt eller hoppa i två timmar. hon börjar skratta lite i slutet av meningen innan hon fortsätter med

– Ifall man skulle vilja göra det. jag ler lite åt detta och nickar lite innan jag fortsätter. ”Men jag vet att du dansar, tycker du att din astma påverkar det på något sätt?” Ida suckar lite lätt.

– Asså det har ju påverkat min astma på ett positivt sätt, vilket gör att min astma blir uthålligare. Ifall jag inte hade tränat någonting så hade ju min astma varit värre. Då hade jag ju typ inte kunnat gå upp för de här trapporna utan att få astma. jag förstår att hon syftar på trapporna här i skolan och kan inte annat än hålla med om att de är extremt jobbiga. Men det är lite bättre nu när vi har skåp på femman och inte på sjuan som vi hade under första året. Ida fortsätter lite tveksam.

– Men, uhm… vissa dansstilar får jag astma utav, till exempel house. För då står man bara i två timmar och hoppar, som jag sa… hennes röst dör ut lite i slutet som att hon tänker tillbaka på något innan hon fortsätter med större säkerhet i rösten.

– Men de flesta dansstilar går bra för att man har så här pauser emellan. Man dansar lite och sen har man en liten drick paus eller så har man paus så att man kör grupper, koreografin och liksom. Det är en väldigt bekväm träningsstil för mig. Jag skulle inte kunna löpa eller åka skidor. Det är för jobbigt. hon pillar lite med hisskortet. Snön utanför fönstret har tagit i lite och faller nu i stora vita flingor på andra sidan glasrutan. Vi fortsätter samtalet lite och sedan kommer allergierna upp igen.

– Ja, som sagt ifall jag blir allergisk så är det först de här normala sakerna man får, kli i ögonen, näsan börjar rinna och sen får man typ utslag ifall man har kommit i kontakt på det med huden. Men sen får jag även astma, alltså att allergin sätter sig på mina lungor. Så, men det är det som är själva grejen med parfym den har inte de här andra faktorerna av allergin utan det är bara min astma. Så min allergiastma är överkänslig mot kemikalier, så egentligen är jag inte allergisk mot parfym jag är överkänslig. Men det är mycket lättare att säga att jag är allergisk mot parfym. det sista tillägger hon snabbt, som för att försvara sig. Jag nickar lite innan jag fortsätter med mina frågor. ”Jag vet att du tar sprutor mot dina allergier, tycker du att det har hjälpt någonting hittills?”

– Ehm… jag tar sprutor bara för björkpollen. Jag är allergiskt mot gräspollen och djur också. Men det har faktiskt hjälpt, även om jag bara tagit det i drygt ett år. Alltid varje år, varje vår, så blir det alltid såhär att en vecka när pollen precis satt igång. Även fast jag medicinerar så är det som att jag är förkyld fast än jag inte är förkyld. Men det hade jag inte i år, eller 2014. Det hade jag inte 2014 för att jag hade börjat ta mina sprutor. Så det har hjälpt, men jag behöver fortfarande medicinera mig. Än så länge. hon pillar lite med sitt hår och ler lite. ”Tycker du att parfymförbudet på skolan fungerar, är det någon skillnad?” Ida ser lite fundersam ut och snörper lite på munnen innan hon svarar.

– Asså det är ju skillnad. Några vet ju, men jag kan inte påstå att alla vet. Hon skrattar lite för sig själv och ler.

– I min förra skola var det ju inte ens liksom en fråga om att det var ett förbud alla bara använde det i alla fall. Men här är det ändå så att några är medvetna om det, vissa vet bara inte om det. Det är därför det är ett problem. En del vet inte om det, det är inte mer att det är elaka utan de vet bara inte. För att vi är så många på den här skolan. hon ler lite. Vi prata lite om de olika våningarna och Ida säger att den våning som troligtvis är värst är nog sjuan, i alla fall av de våningar hon brukar var på. Hon säger också att hon tror trean är värst, men där är hon aldrig. I genomsnitt missar Ida en lektion i veckan. Vissa veckor är det fler och andra kan hon gå på alla sina lektioner. Borde det verkligen finnas det där genomsnittet? ”Är det bättre i år än vad det varit de andra åren?”

– Pfft! Big Time! Hon skrattar lite samtidigt som hon gestikulerar med armarna.

– Ända sedan jag blev kontaktad med Lasse Nyqvist så har det blivit mycket bättre. Det blev jag i början av trean, men ettan och tvåan var ju bara… blä. Jag nickar och ler lite för mig själv innan jag snabbt fortsätter. ”Tycker du att dina betyg har påverkats eller din insats i skolan på något vis?” Ida andas in och släpper ut lite luft genom näsan innan hon svara, något tveksam.

– Eh, ja. Asså, problemet är ju att det sätter sig på mitt psyke också. Så ifall det varit en incident på tunnelbanan på väg till skolan så är det att jag på den lektionen jag ska ha inte klarar av att vara på den lektionen för att jag mår för dåligt i mig själv. Så det blir liksom problem på det sättet. jag nickar lite och tillägger ”Det blir inte bara en fysik reaktion utan också en psykiskt.”

– Ja, precis. Jag tycker att det är jobbigt att missa lektioner och att inte kunna vara som alla andra. Och då fastnar jag i de här tankegångarna när det precis varit en incident. Och sen har ju mitt betyg påverkats för att jag inte kan närvara på alla lektioner. Inte i alla ämnen men framförallt i matten för den går jag om nu för att jag missade 11 lektioner på en hel termin, bara på grund av astma. Sedan är man ju liksom sjuk och andra saker också så att man måste var frånvarande någon gång, men bara på grund av parfym var jag borta 11 lektioner. Så ja, det har en påverkan på mitt skolarbete och min motivation. Ibland känns det bara varför sitter jag och oroar mig för läxor när jag har astma? Å jag kan dö varje gång jag åker till skolan och så sitter jag här och är orolig över min svenska uppsats liksom. Hon fortsätter att pilla på hisskortet och jag får en impuls att ta det ifrån henne, men jag låter bli och fortsätter istället med mina frågor. ”Tycker du att det haft någon inverkan på ditt skådespeleri, ditt sätt att spela?”

– Inte min spelstil, skulle jag säga. Men på när jag tar vissa jobb så kan det ju påverka. Som den här musikvideon jag hade. Jag var tvungen att säga till de att jag inte kunde använda hårsprej och det liksom påverkar ju på visst sätt. Det har påverkat min arbetsfunktion men inte mitt skådespeleri i sig. ”Tycker du att det pratas tillräckligt mycket om astma, att det är något folk vet tillräckligt mycket om?”

– Nej. Folk tror bara att man är nördig och att man inte gör någonting. Att man bara blir stressad och får svårt att andas och sen måste man ta sin medicin, för att det är det media har skapat utan astma. Astma är något som är såhär töntigt och fånigt och lite skrattretande och bara för nervösa nördar liksom. säger hon irriterat. Jag nämner Astmaförbundet och frågar om hon vet om något annat som hon är medveten om. Det får henne att lysa upp lite och hon verkar genast på bättre humör.

– Jag har faktiskt nyligen gått med i unga allergiker som anordnar vissa typ träffar och sånt som är helt allergi fria. Alltså, doft fria, nötter fria och alla andra saker man kan vara allergisk emot. Pälsdjur, pollen, jag vet i fan. hon gör en liten paus.

– Jag har inte gått på en än, men det finns typ biovisningar som är allergifria och sådana saker. Så att alla vi som verkligen aldrig får gå ut, typ nötallergiker. Kan få umgås med personer som är som oss så att vi inte känner oss ensamma i världen. För det har jag gjort ett tag. vi fortsätter prata om saker som att när vi är på teater med klassen måste hon byta platser ibland och dans uppvisningar med hårsprej. Ida tycker att hur hon bemöts nog är jobbigast. ”Hur tycker du att du bemöts i allmänhet om du säger att du har astma?”

– De flesta säger typ såhär, ja men det kan väl inte vara så farligt? Men folk fattar inte att jag kan dö. Folk fattar inte hur allvarligt det är. Som sagt så tror de att man bara blir lite stressad och man får lite andnöd och sen behöver man ta en medicin och så är det bra. Men det är inte så. ”Hur skulle du beskriva astma?”

– Det finns ju flera olika steg. Astam är allvarligare än vad folk tror. Det finns de som inte kan gå på grund av astma. Men sen finns det folk som bara ’ja men jag har astma’ men det ända de kan göra är att de kan bara springa två kilometer istället för tre. Men det är som sagt ansträngnings-astma. Men sen ifall man har kombinationer, det är då folk inte fattar att det blir mer problem och allvarligare. För de man främst möter är de som kan springa två kilometer istället för tre. Så, det finns inte tillräckligt med information i helhet. Hon ler lite. Vi avslutar samtalet efter en stund och hon går iväg för att gå till sin spanska lektion.

Astma är allvarligare än vad man kan tro. Jag har sett Ida ha allvarliga astmaanfall ett antal gånger och jag kan rakt ut säga att det är väldigt läskigt. Särskilt när man inte riktigt vet hur man kan hjälpa. Parfym är något som många använder till vardags, för att lukta gott. Men det kan vara något som hotar en annan människas liv. Ida är inte ensam om att ha det problemet i sin vardag. Det är lättare för dig att sluta använda parfym, eller åtminstone inte dränka sig i kemikalierna än vad det är för de att stänga av sin astma. Så ska du göra det möjliga eller låta de kämpa med något omöjligt? Tänk på din omgivning, en liten förändring kan göra större skillnad än vad du tror.

Text & bild: Malin Heimvik TR12