Louise Brahce är många saker. Konstnär, designer, författare. Hon har i tre år bidragit till konsten i Kulturamas korridorer, designat årets skolkatalog och nu senast blivit nominerad till Lilla Augustpriset. Louise är i all välmening urtypen av en konstnär – löjligt talangfull, men har lätt för att inte helt och fullt ta för sig av den uppmärksamhet som förtjänas. Att vara nominerad till Lilla Augustpriset är en typisk sådan sak. Om jag var i hennes ställe skulle jag skrika ut det i alla korridorer, i alla sociala medier, men Louise låter sin stolthet och självsäkerhet sila igenom på ett annat sätt. Det är imponerande, sättet hon pratar om sin novell på. Som om det är självklart att det är här hon ska vara, att det var så här det skulle bli. Ingenting behöver överdrivas.

Lilla Augustpriset är Sveriges största litteraturpris för unga, med 15 000 kr på spel och ännu mer i ära. Runt 600 verk skickades in, sex av dem valdes ut, och Louises novell ”En halv evighet” blev en av dem. Novellen speglar ett ambivalent stadium när man lever trots att man inte vill, och senare resan och anledningarna till att man vill leva igen. Det är en novell om att hitta sig själv utan att man märker av det, om sjukdom, kärlek och vänskap. På frågan om den är självbiografisk svarar Louise enkelt att man tar det man har av sig själv när man skriver, erfarenheter som man samlat på sig. Men i slutändan är det fiktion.
Hur uppkom novellen?
    – Jag såg på Facebook, tre dagar innan deadline, att det fanns något som hette Lilla Augustpriset. Så jag tänkte att jag kanske borde skicka in något, så jag satte mig och skrev ihop en novell, det var väldigt spontant. Jag bara… skrev. Sen skickade jag in den en timme innan deadline, så det var superstressigt.
Så du har ingen direkt struktur när du skriver, inget planeringsstadium?
    – Nej, absolut inte. Det här är den första riktiga novellen jag har skrivit. Jag har alltid skrivit i skolan, varit bra på att skriva i skolan och så, men det känns som att jag behöver någonting som motiverar mig för att jag ska ta tag i skrivandet. Typ som en sådan här tävling. Annars blir det bara hängande i luften.

Du går ju Konst & Design, och är jätteduktig på det du gör där också. Vad är viktigast? Vad vill du helst ägna dig åt, författarskapet eller konsten?
    – För mig är det att hitta något sätt att kombinera dem, eller kanske jobba med konsten först och sen skrivandet senare i livet. För det har alltid varit de två sakerna som jag har gillat att hålla på med. Jag har ju utvecklats mer i konsten på grund av att jag går här, har tagit del av en sådan utbildning, så det känns som att det är det jag vill hålla på med just nu. Sen så kanske skrivandet kommer senare.
Så en drömframtid, är det att hålla på med båda två?
   – Ja, det är det. Jag är ju en sådan som vill hålla på med allt i hela världen. Jag skulle jättegärna vilja gå läkarutbildning, hålla på och volontära. Jag tycker att allt är så himla intressant; filosofi, psykologi, samhällsfrågor, politik, arkitektur – allt skapande.
På så sätt blir du ju aldrig riktigt begränsad heller, när du vill så mycket.
    – Nej, men sen kan det ju bli att man blir lite fast för att man inte vet vad man ska välja så blir man ingenting istället. Men när jag är här, så känner jag verkligen att det är det här jag vill hålla på med, det är konst jag vill hålla på med. Även om jag kan tycka att annat är intressant.
Så det står före allt annat?
– Ja, just nu i alla fall.

DSC_2802

För att vara så talangfull, med en nominering till Sveriges största litteraturpris för unga i ryggen, är Louise ändå nästan löjligt genuint ödmjuk. Det finns en klar stolthet i hennes röst när hon pratar om tävlingen, men det gränsar aldrig till hybris. Kanske för att hon inte ljuger. Det är något så självklart i att hon rent ut säger att hon tycker att hennes novell är den bättre av de sex nominerade, en genuin självsäkerhet som aldrig strålar ut på fel sätt.
Hur stor är chansen att du vinner, tror du?
    – Jag har ingen aning. Det är ju 50/50 röster och 50/50 juryn, så det är lite den som har störst kontaktnät som har störst chans att vinna egentligen. Men det känns ganska bra. Samtidigt vill man ju inte vara den som säger att man kommer vinna och så gör man inte det, det blir en sådan himla stor besvikelse.
Men om du vinner, vad ska du göra då?
    – Jag har redan börjat planera… Jag tänkte använda lite av pengarna till mitt gymnasiearbete. Jag ska göra en utställning och då tänkte jag använda lite av pengarna till det för att göra det så storslaget som möjligt.
Vad är det för utställning?
    – Där kombinerar jag lite skrivandet med konsten också. Jag jobbar med ord och språk i det, medvetande och tankar och så, gestaltar det konstnärligt. Jag skulle vilja göra en ljudinstallation, kanske där människor på olika språk säger samma sak, som upprepas i ett mörkt rum. Men jag har inte gjort något än så länge.

Lilla Augustpriset är ju som sagt landets största litteraturtävling för unga. Priset instiftades 1994 och sen dess har hela åtta av pristagarna och de nominerade debuterat som författare. På galan där vinnaren annonseras utdelas inte bara Lilla Augustpriset, utan även det stora. I publiken till galan sitter stora författare och inflytelserika förläggare, som alla får varsin bok med alla de sex nominerade bidragen som tävlar om Lilla Augustpriset utdelat till sig, något som definitivt ökar chansen för att synas och märkas i branschen. Det går inte att blunda för att det bäddar för mycket i framtidssyfte.
Vad tänker du att det här kommer leda till om du vinner? Vad kommer det göra med dig som person, med ditt författarskap och ditt konstnärskap, kommer det förändra någonting?
    – Bara att bli nominerad är ju en stor motivation och bekräftelse på att det man skriver faktiskt är bra, eller når ut till andra människor och så. Det är ju flera som både blivit nominerade och som vunnit som blivit författare, och det är en som senare blivit nominerad till Stora Augustpriset. Så det är ju lite av en, vad brukar man säga, språngbräda.
Egentligen är ju priset i sig inte så där superviktigt.
    – Nej, det är ju mer vad det leder till egentligen.

Louise Brahce är många saker. Men först och främst en konstnär, i alla dess former. Oavsett om det gäller ord eller penseldrag har hon en sorts fallenhet för konsten och vad den framkallar hos människor, på ett sätt som är så långt ifrån slentrianmässigt man kan komma. Som juryn till Lilla Augustpriset beskrev det: ”Temat är välbekant, och ändå har vi aldrig fått det beskrivet precis så här. Man vill genast ha mer av den poetiska författarrösten.”

Du kan läsa Louises novell här och även rösta på den fram till den 17 november.

Här är Louises hemsida om du vill se och läsa mer av det hon gör.

Foto: Ebba Lundgren