Ace, vanligtvis hemmet för hormonstinna nyblivna artonåringar med siktet på att haffa och kanske dansa lite på köpet, är inte sig likt i kväll. Discokulan i taket känns missplacerad. Vart jag än vänder mig ser jag ansikten jag sett varje dag i korridorerna i tre års tid. Ace är inte sig likt, och det är Forest Families förtjänst.

Kvintetten Forest Families, med tre av fem Kulturama based-medlemmar, går på den provisoriskt byggda scenen på det största dansgolvet runt tolv. Tidigt nog för att folk ska vara där och titta men nästan för sent för att publiken ska vara helt hängivna till musiken istället för att största fokuset ska ligga på att dricka öl och bröla högt med sina kompisar. I alla fall till en början. Men när de spelat ett tag är det som att någonting i publiken förändras. Energin hos första radens hängivna fans smittar av sig, publiksurfandet och bandets närvaro höjer stämningen till att det känns som att någonting ska sprängas. Våra trumhinnor är till en viss nackdel besparade, någonting som jag är rätt säker på inte beror på bandet utan på spelstället, men någonting i energin hos bandet och samspelet med publiken gör att stämningen i lokalen känns på bristningsgränsen.

Visst, många är här för att ”det är ju killarna från Artist/Musiker-trean”, men det är nog inte därför folk stannar ända till slutet på spelningen. Forest Families har förändrat Ace till en fritidsgård (tack Max Karlsson för referensen).  Alla känner alla och allt känns så där typiskt tonårsargt och laddat. Det är modern rätt i tiden-punkrock (eller forest rock som de själva beskriver det som) på egentligen bästa speltid och discokulan i taket känns missplacerad ända tills en crowdsurfer nästan raserar den. Ace är vanligtvis min fristad, i egenskap av det enda stället som det är socialt accepterat att skriksjunga till Håkan på, men jag tror nästan att jag gillar det bättre så här i kväll.

Här kan du lyssna på dem på Spotify och här är deras hemsida.


Olivia Nordell

Tredje året på Konst & Design.

All author posts